dumblondinea

Jag heter Ea, jag är snart 26 år gammal men ser ut som 17 och har en mental mognad som troligen ligger någonstans i samma klass som en 14 åring. Det faktum att jag ser ut som en 17 åring är en ganska konkret sak, jag ser helt enkelt ut som att jag skulle kunna gå på skolan som jag faktiskt gör min utbildning på på, jag hade lika gärna kunnat vara en kompis till mina elever om man skulle se oss tillsammans på stan och inte deras blivande lärare.

Min mentala ålder är det dock desto svårare att peka på vad det är som gör mig så omogen. Jag har ju faktiskt eget boende, jag tar officiellt sätt hand om mitt eget liv utan mina föräldrar. (Inofficiellt så ringer jag till dem så fort något har hänt och gråter av mig och får lite uppmuntran) Jag har faktiskt varit förlovad (2 gånger), sambo (3 gånger) och gravid men just det faktum att jag har varit och inte ÄR kanske säger det mesta. Eller det faktum att jag ärligt talat inte klarar av att bo ensam. Kanske det är där mitt beroende av män kommer in, och jag är för gammal för att flytta hem till mamma och pappa igen... som jag flyttade ifrån sista gången för 3 år sen. Att skaffa en pojkvän som får flytta in i lägenheten löser problemet, om han dessutom lagar mat så löser det problem nummer 2 för jag har en förmåga att inte äta om inte någon annan lagar maten åt mig – vilket inte är så nyttigt när man väger 45 kg.

Det som framför allt gör mig så nära besläktad med en 14 åring är nog det faktum att jag ärligt talat är hemligt förälskad i Robert Pattinsson (Twilight). Det är min verklighetsflykt och den är ganska fungerande och får mig att må ganska bra. Iallafall om man bortser från de dagarna då jag drömt på natten att han har dumpat mig och jag således går runt hela dagen och är heart-broken. Sånna dagar brukar jag gå å lägga mig igen för att ”fixa drömmen” så den blir bra igen. Dagdrömmarna är lättare för de kan jag iallafall styra till att det blir ett lyckligt slut, eller ja, inget slut alls.

Samtidigt är jag lite rädd för mina drömmar för det kan komma en tid då jag mer eller mindre tror att drömmarna är sanna, jag har lyckats med det förut. Den gången var jag heart-broken efter Chrille som krossade mitt hjärta gång på gång, för att sen ge mig hopp igen. Jag blev istället kär i den italienska motogp föraren Valentino Rossi, jag var så inne i min drömvärld att jag faktiskt började ta körkort – så jag kunde köra ferrarin som han självklart skulle köpa åt mig. Min bubbla gick tyvärr sönder efter några månader och jag fick åka akut till psyk med sönderskurna ben efter att ha erkänt mitt självdestruktiva beteende för mina föräldrar. Då var jag 20, med samma beteende som en 14 åring. Nu är jag 26 och jag hoppas att jag kanske har blivit något år äldre mentalt sätt sen dess. Fast samtidigt så ledde det ju till något gott, jag tog ju faktiskt körkort.

Men nu är jag här, utan sambo i en 1:a med två katter och jag håller på att bli galen. Jag håller mig konstant sysselsatt för att jag inte ska inse att jag är ensam och patetisk. Jag intalar mig själv att jag älskar ensamheten och friheten att göra vad jag vill när jag vill men sanningen är att jag bara känner mig tom.

Jag har lovat mig själv att jag inte ska fly till första bästa famn för att slippa vara ensam men det är lättare sagt än gjort. För jag gillar män, framför allt så gillar jag att män gillar mig. Det är ganska egotrippat men jag gillar helt enkelt att känna mig älskad och omtyckt och det får mig att må bra. Tyvärr så är det ingen bra strategi för att hitta mannen i sitt liv då mina känslor för mannen ifråga sällan är starka nog för att hålla. Därav så bygger jag mina förhållanden på envishet istället, jag inbillar mig själv att det är bra, alla förhållanden har svackor och det här kan bli bra igen. Tills den dag då jag blir ´kär´ i någon annan, lämnar min pojkvän och blir tillsammans med den nya och historien upprepar sig på nytt. Den här gången är det dock annorlunda, jag har inte lämnat min sambo för att jag är kär i någon annan utan för att jag börjat se mitt eget beteende mönster och insett att det behöver ändras.

Men det jag har gjort är istället att gå till ett nytt beroende. Och nu har jag insett att jag är beroende av att vara beroende. Det kan låta konstigt men det är en smärtsam sanning. Jag pratar inte om fysiskt beroende, utan psykiskt beroende. Addiction kanske är ett bättre ord, jag är väldigt bra på att vara addicted, och när mitt beroende avtar så känner jag mig tom igen och kan inte se någon mening med livet.

Tyvärr så har jag inte den goda smaken att bli beroende av att träna, eller äta utan jag är bara beroende av helt meningslösa saker som dataspel eller tv serier, filmer. Jag kan se samma film varje dag i flera veckors tid. Mina dagar ser i stort sett likadana ut, jag vaknar, jag sitter 4 timmar och spelar dataspel och inser att det är försent för att äta frukost. Så då spelar jag 2 timmar till för att inse att jag kanske borde plugga lite, så jag pluggar halvhjärtat i en halvtimme innan jag fortsätter att spela dataspel. När klockan börjar bli framåt 21-22 så lägger jag mig och läser – om jag håller på med en bra bok. Senaste månaden, sen min sambo flyttade ut så har jag läst Twilight saga, och eftersom jag är så kär i Robert Pattinsson så ser jag hela hans ansikte som Edward Cullen hela tiden, och måste således kolla på Twilight filmen. Jag somnar vanligtvis inte förrän vid 02-03 för att jag ligger och dagdrömmer istället för att faktiskt försöka sova. Glömde jag att säga att jag är patetisk?