dumblondinea

I onsdags så var jag på väg till en kompis som bor 30 mil bort, för att sedan ha några dagar i min skola som ligger i närheten. Jag älskar att köra bil, och jag kör vanligen 20-30 km / h för fort, ganska imponerande med tanke på att prinsessan – min bil – en Volkswagen Lupo diesel inte är stans snabbaste bil. När jag kör bil så sitter jag gärna och sjunger, och dagdrömmer eftersom jag då får vara ifred med mina tankar. Nu var jag i på väg till min kompis, i min vackra blå bil och jag var lite stressad eftersom jag spelat dataspel lite för länge på morgonen och kom iväg senare än förväntat. Någonstans mellan Södertälje och de södra förorterna så kör jag om en lastbil i 130 km/h samtidigt som jag sitter inne i mina fantasier om Robert Pattinsson. Plötsligt så känner jag hur bilen släpper, det är förvisso inget ovanligt, min lilla blå släpper ganska ofta och det är något man vänjer sig vid, man släpper gasen och det är lugnt igen. Jag brukar skämta om att hon bara behöver se en vattenpöl för att börja vattenplana. Denna gång så nöjde hon sig dock inte med att tappa fotfästet lite utan jag fick en rejäl sladd och hela bilen vobblade, jämsides med en långtradare. Jag hann inte tänka mycket, inte vad jag kan minnas nu iallafall, helt plötsligt så har jag noll kontroll över bilen som sladdar okontrollerat över alla de tre körfälten. Jag vet att jag har en lastbil någonstans bredvid eller bakom mig men jag ser ingenting, det enda jag egentligen ser är de andra trafikanternas bild av mig, hur det måste se ut med den lilla blå som lever sitt eget liv i blixthalkan. Jag lyckas iallafall undvika både vajerräcke och lastbil och både jag och prinsessan är hela på utsidan. Det ironiska i det hela är att min fantasi för dagen, var att jag skulle krocka med Robert Pattinsson, självklart skulle olyckan vara hans fel, och inte allvarlig. Nu krockade jag nästan, men ingen Robert Pattinsson stannade och tyckte synd om mig när jag satt panikslagen i min bil på väggrenen efter att vi väl lyckats stanna. Inte ens en sunkig lastbilschaufför stannade för att tycka synd om mig så jag antar att det inte var min dag den här gången.

Hela den här grejen med olyckan är dock att jag börjat fundera över ödet, jag tror inte på ödet, eller på gud men jag börjar ändå fundera. Är det här ett tecken från en övermakt att jag ska leva och sluta vara så nere som jag varit på sistone? Eller är det tvärtom? Att det inte är meningen att jag ska leva men min grymma bilkörning räddade mig från det? Egentligen vet jag ju att det helt enkelt var en kombination av lätt bil, hög fart och hal körbana men jag vill gärna tro att saker och ting faktiskt har ett syfte, att livet inte kan avslutas bara sådär. Ett misstag och sen är det över. Fast samtidigt, med tanke på de hastigheter jag brukar köra i så kanske det är 10 misstag så jag kanske har förbrukat mina chanser helt enkelt. Det är ändå ganska skrämmande hur skört livet är, nu gick det ju bra, det står Prinsessan vs Lastbil 1-0.