dumblondinea

I onsdags så var jag på väg till en kompis som bor 30 mil bort, för att sedan ha några dagar i min skola som ligger i närheten. Jag älskar att köra bil, och jag kör vanligen 20-30 km / h för fort, ganska imponerande med tanke på att prinsessan – min bil – en Volkswagen Lupo diesel inte är stans snabbaste bil. När jag kör bil så sitter jag gärna och sjunger, och dagdrömmer eftersom jag då får vara ifred med mina tankar. Nu var jag i på väg till min kompis, i min vackra blå bil och jag var lite stressad eftersom jag spelat dataspel lite för länge på morgonen och kom iväg senare än förväntat. Någonstans mellan Södertälje och de södra förorterna så kör jag om en lastbil i 130 km/h samtidigt som jag sitter inne i mina fantasier om Robert Pattinsson. Plötsligt så känner jag hur bilen släpper, det är förvisso inget ovanligt, min lilla blå släpper ganska ofta och det är något man vänjer sig vid, man släpper gasen och det är lugnt igen. Jag brukar skämta om att hon bara behöver se en vattenpöl för att börja vattenplana. Denna gång så nöjde hon sig dock inte med att tappa fotfästet lite utan jag fick en rejäl sladd och hela bilen vobblade, jämsides med en långtradare. Jag hann inte tänka mycket, inte vad jag kan minnas nu iallafall, helt plötsligt så har jag noll kontroll över bilen som sladdar okontrollerat över alla de tre körfälten. Jag vet att jag har en lastbil någonstans bredvid eller bakom mig men jag ser ingenting, det enda jag egentligen ser är de andra trafikanternas bild av mig, hur det måste se ut med den lilla blå som lever sitt eget liv i blixthalkan. Jag lyckas iallafall undvika både vajerräcke och lastbil och både jag och prinsessan är hela på utsidan. Det ironiska i det hela är att min fantasi för dagen, var att jag skulle krocka med Robert Pattinsson, självklart skulle olyckan vara hans fel, och inte allvarlig. Nu krockade jag nästan, men ingen Robert Pattinsson stannade och tyckte synd om mig när jag satt panikslagen i min bil på väggrenen efter att vi väl lyckats stanna. Inte ens en sunkig lastbilschaufför stannade för att tycka synd om mig så jag antar att det inte var min dag den här gången.

Hela den här grejen med olyckan är dock att jag börjat fundera över ödet, jag tror inte på ödet, eller på gud men jag börjar ändå fundera. Är det här ett tecken från en övermakt att jag ska leva och sluta vara så nere som jag varit på sistone? Eller är det tvärtom? Att det inte är meningen att jag ska leva men min grymma bilkörning räddade mig från det? Egentligen vet jag ju att det helt enkelt var en kombination av lätt bil, hög fart och hal körbana men jag vill gärna tro att saker och ting faktiskt har ett syfte, att livet inte kan avslutas bara sådär. Ett misstag och sen är det över. Fast samtidigt, med tanke på de hastigheter jag brukar köra i så kanske det är 10 misstag så jag kanske har förbrukat mina chanser helt enkelt. Det är ändå ganska skrämmande hur skört livet är, nu gick det ju bra, det står Prinsessan vs Lastbil 1-0.

Jag heter Ea, jag är snart 26 år gammal men ser ut som 17 och har en mental mognad som troligen ligger någonstans i samma klass som en 14 åring. Det faktum att jag ser ut som en 17 åring är en ganska konkret sak, jag ser helt enkelt ut som att jag skulle kunna gå på skolan som jag faktiskt gör min utbildning på på, jag hade lika gärna kunnat vara en kompis till mina elever om man skulle se oss tillsammans på stan och inte deras blivande lärare.

Min mentala ålder är det dock desto svårare att peka på vad det är som gör mig så omogen. Jag har ju faktiskt eget boende, jag tar officiellt sätt hand om mitt eget liv utan mina föräldrar. (Inofficiellt så ringer jag till dem så fort något har hänt och gråter av mig och får lite uppmuntran) Jag har faktiskt varit förlovad (2 gånger), sambo (3 gånger) och gravid men just det faktum att jag har varit och inte ÄR kanske säger det mesta. Eller det faktum att jag ärligt talat inte klarar av att bo ensam. Kanske det är där mitt beroende av män kommer in, och jag är för gammal för att flytta hem till mamma och pappa igen... som jag flyttade ifrån sista gången för 3 år sen. Att skaffa en pojkvän som får flytta in i lägenheten löser problemet, om han dessutom lagar mat så löser det problem nummer 2 för jag har en förmåga att inte äta om inte någon annan lagar maten åt mig – vilket inte är så nyttigt när man väger 45 kg.

Det som framför allt gör mig så nära besläktad med en 14 åring är nog det faktum att jag ärligt talat är hemligt förälskad i Robert Pattinsson (Twilight). Det är min verklighetsflykt och den är ganska fungerande och får mig att må ganska bra. Iallafall om man bortser från de dagarna då jag drömt på natten att han har dumpat mig och jag således går runt hela dagen och är heart-broken. Sånna dagar brukar jag gå å lägga mig igen för att ”fixa drömmen” så den blir bra igen. Dagdrömmarna är lättare för de kan jag iallafall styra till att det blir ett lyckligt slut, eller ja, inget slut alls.

Samtidigt är jag lite rädd för mina drömmar för det kan komma en tid då jag mer eller mindre tror att drömmarna är sanna, jag har lyckats med det förut. Den gången var jag heart-broken efter Chrille som krossade mitt hjärta gång på gång, för att sen ge mig hopp igen. Jag blev istället kär i den italienska motogp föraren Valentino Rossi, jag var så inne i min drömvärld att jag faktiskt började ta körkort – så jag kunde köra ferrarin som han självklart skulle köpa åt mig. Min bubbla gick tyvärr sönder efter några månader och jag fick åka akut till psyk med sönderskurna ben efter att ha erkänt mitt självdestruktiva beteende för mina föräldrar. Då var jag 20, med samma beteende som en 14 åring. Nu är jag 26 och jag hoppas att jag kanske har blivit något år äldre mentalt sätt sen dess. Fast samtidigt så ledde det ju till något gott, jag tog ju faktiskt körkort.

Men nu är jag här, utan sambo i en 1:a med två katter och jag håller på att bli galen. Jag håller mig konstant sysselsatt för att jag inte ska inse att jag är ensam och patetisk. Jag intalar mig själv att jag älskar ensamheten och friheten att göra vad jag vill när jag vill men sanningen är att jag bara känner mig tom.

Jag har lovat mig själv att jag inte ska fly till första bästa famn för att slippa vara ensam men det är lättare sagt än gjort. För jag gillar män, framför allt så gillar jag att män gillar mig. Det är ganska egotrippat men jag gillar helt enkelt att känna mig älskad och omtyckt och det får mig att må bra. Tyvärr så är det ingen bra strategi för att hitta mannen i sitt liv då mina känslor för mannen ifråga sällan är starka nog för att hålla. Därav så bygger jag mina förhållanden på envishet istället, jag inbillar mig själv att det är bra, alla förhållanden har svackor och det här kan bli bra igen. Tills den dag då jag blir ´kär´ i någon annan, lämnar min pojkvän och blir tillsammans med den nya och historien upprepar sig på nytt. Den här gången är det dock annorlunda, jag har inte lämnat min sambo för att jag är kär i någon annan utan för att jag börjat se mitt eget beteende mönster och insett att det behöver ändras.

Men det jag har gjort är istället att gå till ett nytt beroende. Och nu har jag insett att jag är beroende av att vara beroende. Det kan låta konstigt men det är en smärtsam sanning. Jag pratar inte om fysiskt beroende, utan psykiskt beroende. Addiction kanske är ett bättre ord, jag är väldigt bra på att vara addicted, och när mitt beroende avtar så känner jag mig tom igen och kan inte se någon mening med livet.

Tyvärr så har jag inte den goda smaken att bli beroende av att träna, eller äta utan jag är bara beroende av helt meningslösa saker som dataspel eller tv serier, filmer. Jag kan se samma film varje dag i flera veckors tid. Mina dagar ser i stort sett likadana ut, jag vaknar, jag sitter 4 timmar och spelar dataspel och inser att det är försent för att äta frukost. Så då spelar jag 2 timmar till för att inse att jag kanske borde plugga lite, så jag pluggar halvhjärtat i en halvtimme innan jag fortsätter att spela dataspel. När klockan börjar bli framåt 21-22 så lägger jag mig och läser – om jag håller på med en bra bok. Senaste månaden, sen min sambo flyttade ut så har jag läst Twilight saga, och eftersom jag är så kär i Robert Pattinsson så ser jag hela hans ansikte som Edward Cullen hela tiden, och måste således kolla på Twilight filmen. Jag somnar vanligtvis inte förrän vid 02-03 för att jag ligger och dagdrömmer istället för att faktiskt försöka sova. Glömde jag att säga att jag är patetisk?