jag flyttade bloggen till:

http://dumblondin.bubbleroom.se

Förvisso baserad på min VFU men det är en väldigt retorisk tanke så min reflektion får vara med här.

Eleverna har en tävling, en tävling som gör att de ska googla fram rätt svar på olika frågor, den som svarar först får en godis. Det är många frågor och 2 godispåsar.
En elev är väldigt duktig och är först på de tre första frågorna, så att de andra också ska få en chans i tävlingen så "ignorerar" läraren den elevens uppsträckta hand (och förklarar även varför..)

Fler elever kan således vinna en godisbit, så fort de klarat tre frågor så "ignorerar" läraren dem.
När frågorna är slut så delas resten av godisen upp så att hela klassen - även de som inte deltog fick ungefär lika många godisbitar som de andra.

Rättvist på ett sätt, alla fick godis!

Men de som var väldigt duktiga, de fick då ingen belöning för att de var duktiga och ansträngde sig, eftersom att även de elever som vägrade att deltaga fick godis.
och den elev som var väldigt duktig och engagerad i början tröttnade på att deltaga i tävlingen, hon fick ju ändå inte svara.

Vad är egentligen rättvist? Alla ska få lika? Eller basera det på prestationen? Eller en gyllene medelväg?

Jag brukar försöka att bilda mig en egen uppfattning om saker istället för att lyssna på vad andra säger om personer/saker etc etc. Men jag insåg idag att det är svårt, bra mycket svårare än man tror. Även om jag väljer att bilda min egen uppfattning och inte döma en person baserad på det jag får höra, så finns ju ändå det jag fått höra kvar någonstans i bakhuvudet.

Som idag, träffade en elev, som jag tyckte påminde mycket om hur jag var i samma ålder, en smart men lite vild elev som gick sin egen väg. Jag tyckte att eleven verkade smart, gullig och förvisso något uppkäftig. men man får vara uppkäftig när man går i högstadiet och jag upplevde att det ändå var lite "uppkäftig med glimten i ögat"

Sen får jag höra saker om eleven som inte stämmer alls med den uppfattning jag fick.  Nu kan jag ju inte längre vara neutral i min uppfattning, även om jag försöker så ligger det ju i bakhuvudet att personen har gjort det, det och det.  Och detta gäller förvisso flera elever som jag hört mindre bra saker om, jag bildar ju en uppfattning på det jag fått höra och kan därför inte bilda en helt egen uppfattning.

Just det här gör ju att stämpeln man får aldrig går bort, även om man får en ny lärare, en ny skola så hänger stämpeln man fick i den förra med till den nya skolan i form av bedömningar och liknande om eleven.
Absolut, till viss del kan det vara bra, om jag vet att en elev har dyslexi, damp etc etc så gör ju det att jag har en annan förståelse för eleven, jag kan ha mer tålamod om jag förstår varför. Men jag förstår ju inte varför någon är elak, uppkäftig, skolkar etc etc genom att jag får höra av någon annan att personen gör det.

Det här skrämmer mig fruktansvärt mycket, jag vill inte döma eleverna på förhand, men till viss del så gör jag det ändå eftersom jag får en bild av eleven förmedlad av andra.

Vi är barn av vår tid

Det är lite synd att jag inte känner att jag kan skriva så mycket om min VFU på grund av sekretess och integritet. OM nån skulle hitta min blogg så skulle det kanske inte vara så kul om de hittade saker jag skrivit om dem.
(varken för mig eller dem..)
det finns en hel del som jag reagerar på, både bra och dåliga saker men tyvärr... ni får inte så mkt reflektioner.

Jag kan iallafall konstantera att grundkravet för att vara populär verkar vara att vara blonderad, inget nyhet kanske ;)

och en vänlig gest från en elev till en annan där läraren kanske inte var helt uppmärksam gjorde mig väldigt glad.

Jag har ännu lite svårt att veta hur jag ska förehålla mig, hur mycket kontakt ska jag ta med eleverna etc etc etc
Min VFU är ju tyvärr väldigt spridd men det blir nog lättare nästa termin när jag kan följa vad jag ska göra i mitt schema.. nu blir det mest att stå och se dum ut (jag är förvisso bra på att se dum ut..)

En elev har trott att jag är på skolan för att jag inte är svensk och ska prata engelska med dem (det finns en engelskman som är lite projektanställd på skolan för att de ska bli bättre på att prata och förstå engelska)

och en lärare frågade mig "Är du ny". Jag vet fortfarande inte om hon trodde jag var ny elev eller ny lärare... jag tror jag föredrar att inte få ett svar på den frågan.

Har mött lite stökigare grupper också.. och en så länge så måste jag säga att de inte är i närheten av hur min klass var i högstadiet (på samma skola)

Har precis lyssnat på en så sjukt bra föreläsning!
Det kanske är ämnet som får mig att fastna till viss del, nätkultur. Jag är ju ändå uppvuxen till stor del med datorer och internet.
Det här blir säkert ett lite snurrigt inlägg, för det är mycket tankar jag har.
Det finns ju fördelar och nackdelar med internet, det vet väl alla men föreläsaren var väldigt bra på att lyfta fram de positiva delarna, och dämpa medias hysteri kring de negativa.

Några av mina tankar är väla..

Att internet är smockfullt av pedofiler och våldtäcktsmän som raggar upp varenda 12 åring, det är den bild man lätt får av media..
Självklart, det finns flickor som träffar killar på nätet och blir våldtagna, MEN. De vanligaste är väl att flickor blir våldtagna/utnyttjade av någon närstående? Eller blir attackerade utomhus? Man kan aldrig aldrig aldrig ge ett 100% skydd mot att någon ska utsättas mot detta (eller iof, man kan ju låsa in dem i källaren...). Man kan ju fortfarande lära barnen att vara nät-smarta, men förbjuda dem att använda nätet? Det förbjudna blir ju bara ännu mer roligt om det är förbjudet. Föreläsaren tog upp nån story som en tonårstjej hade berättat om hur hon "kontrollerade" den hon chattade med (för att se om det verkligen var en tjej), hon fejkade smink vanor (typ, ha conceler på läpparna) och om de höll med så förstod hon att de var män. (fast jag vill tilläga att jag tror många tonårstjejer faktiskt har conceler på läpparna... de ser fan så ut iaf.. :P )och nä, jag vet inte hur conceler stavas.

På min VFU (praktik på högstadieskola) så ville min stand-in lärare (min var sjuk) att jag INTE skulle nämna för eleverna att jag spelar World of Warcraft. Jag tror att det var för att hon skulle kunna hålla en lektion utan att eleverna skulle använda den till att fråga ut mig.. men ändå. Jag ska faktiskt kolla med min riktiga VFU lärare imorgon vad hon tycker. För jag tycker ändå att det är positivt att jag spelar / har spelat WoW eftersom jag kan förstå varför de spelar, vad det roliga är, jag kan se fördelarna med att spela WoW (Spelet bygger faktiskt väldigt mycket på att bygga sociala relationer med andra spelare, är man ett arsle så får man inte vara med o leka.. Språket... etc etc). Det känns som att lärarna har en helt annan bild av dataspel än vad jag har, den bild som media ger, barnen blir våldsamma, asociala etc etc. Jag har själv upplevt spelet, jag har levt med spelet i flera år, jag har varit beroende, jag har spelat dygnet runt, jag har insett att det inte fungerar i längden. Hur många av lärarna på skolan har den proffessionen?

och sen när man hör att eleverna är så trötta för att de spelar dataspel hela tiden, absolut det är ett problem.. men tonåringar är trötta. När jag gick i gymnasiet så försov jag mig alltid och somnade ofta på lektionerna (om jag gick till skolan alls.. vi pratar media tiden nu). Inte fan var jag sån för att jag spelade dataspel, jag låg ju ioch läste och skrev hela nätterna! Men att läsa och skriva är lärorikt, det är inget beroende. Dataspel fördummar barnen och gör dem beroende. eller?
Min engelska har blivit SÅ mycket bättre av att jag spelat WoW, jag har fått riktigt bra vänner, jag träffade Andreas ;)  Dataspel kan leda till bra saker, precis som mitt skrivande har gett mig vänner för livet.

fan, jag är för trött! och jag ska ha vfu imorgon (det betyder att jag bör se lite mer presentabel ut än vad jag gör hemma och inte ska gå upp 2 minuter innan jag ska göra något) så jag ska nog ta och sova. och begrunda.
Hur ser ni på det här?

Jag (nylandad i Sverige, sjuuukt sliten) och Alice.  <3

Andreas kom ihåg att ladda ner fotona från vår rafting i Thailand, även om vi hade waterproof kamera så hade vi ingen lust att ha den med oss...
Jag är den som ser mest retarded ut ;) Fast egentligen ville jag ju bara vara nära vår guide :P  (Som tittade på mig och skrattade istället för att rädda mig från att ramla i, så går det om man retas för mycket :P )

Offra inget för mig, I ain't worth it

Jag insåg precis att jag inte har en aning om vad jag gjorde igår och det skrämmer mig. Jag vet att jag bakade Bertil (och åt halva), limmade en pärlplatta och såg på true blood halva natten, men förutom det?
jag skrev inget
jag läste inget
jag städade inget

jag var bakis.
och DET är imponerande, två glas cola och baksmälla.
Det är verkligen sant att jag bara behöver titta på sprit för att bli bakis :S

Aja, så är det att bli gammal ;)
Lyssnat på två ganska vettiga föreläsningar och byggt lite på Alice, hehe. Hon är snart klar! Sen har jag en till som ska bli klar innan jul också.. om bror bara kan få tummen ur **** och skicka mig en bild.

Tog tre söta kort igår iallafall



Charlie pysslar om sin "fru", tvättar henne när hon ligger och sover



Wirla spöar upp sin "man"



Och mannen ser ut som en oskyldig, olycklig liten emo ängel

Gå in på www.blondinbella.se och välj engelska som språk :D

jag hoppas att det är nån sorts automatisk översättning, annars är hon mer blåst än jag trodde (och det lär knappast vara möjligt...)

Söndagar gör mig down så jag tröstar mig med Bertil!

Igår fick jag sällskap av en person som jag låter vara anonym ;)
Tack baby för att du fick mig att skratta väldigt mkt ;)

Vi hamnade på krog... nyktra.. det var en ganska intressant upplevelse..
extra roligt när det är mamma och pappa som dricker och jag som är nykter. awwww :P

Min syster tipsade om en rolig adress men varnade för att det var mycket porr på den
http://orsm.net/

.. det var flera bilder som fick mig att asgarva.. sen insåg jag att de va porrbilder och uppenbarligen inget skämt.

Härligt med snö! Det hade varit ännu härligare om snön inte hade kommit idag, jag är fyllechaufför, dvs jag är inte en full chaufför utan jag kör runt på fyllon.. fast bjag skulle inte tacka nej till ett glas vin..
Jag hämtade mamma och pappas granne vid 2 och körde honom till stan, å sen hämtade jag mamma och pappa vid 5.. och körde dom till stan.. 18:40 så får min granne tag på mig efter att ha försökt i 20 minuter... då hade hans julfest bara varit till klockan 18 (!!!) så jag körde ut honom till Vrena... å nu väntar jag på att mina föräldrar ska bli fulla och vilja åka hem.. om jag sover hemma inatt och inte hos dem så är det totalt 20 mil fyllechaffis.
jag har inget liv




Men nåja, mitt motkrav för att vara chaufför var att pappa skulle fixa baksidor till mina pärlplattor, så finally kan jag limma den som e klar och bygga klart Alice!!




Awww, min bebis!

I övrigt så jobbar jag vidare på mitt projekt, och jag är förvånansvärt nöjd än så länge, det kanske e min grej!

På tal om fail i förra inlägget


jag tänkte mest tillägga att jag blir skitglad om ni kommenterar! Och om ni gör det så kanske just NI får veta mitt hemliga projekt, eller får ett julkort eller en kram eller nåt?

Skillnaden mellan en dagbok och en blogg är väl att en blogg ska ha ett specifikt tema? så jag har funderat på lite olika alternativ idag.

Mode


Randigt är väldigt inne i vår, framför allt att ha en randig tröja över en randig tröja

Heminredning



Mitt hem är väldigt inspirerat av Thailand så därför har jag en minatyr tuk-tuk och en Thailändsk godispåse som dekoration

Växter



jag är inspirerad av alla vampyrfilmer, mina blommor är undead!


Städning


Ja! De sa faktiskt i senaste avsnittet av rent hus att ketshupen inte ska stå i kylskåpet?

Skönhet



all u need if u want to get a new spot!

Mat



Jag köpte korvbröden i Söndags... gissa en gång vad jag ätit hela veckan


FAIL
denna blogg får handla om mig, mitt upp och ner liv, mina studier och reflektioner och mitt hemliga projekt som kanske blir med tiden

Song of da day:

Linkin Park - Leave Out All The Rest

Jag har ett projekt, suck it!
resten e heeeeemlicht!


å så har jag vaccinerat mig mot the swine flue idag, jag tror att jag kommer vara en mutant imorgon på grund av alla biverkningar, men det är mest coolt. super powers ftw!!!

Nu ska jag.. öhh. ladda ur foton som ska upp på bloggen kanske? eller fortsätta med mitt projekt :D

Ni läste vad jag skrev förut om att jag är beroende av att vara beroende?
Jag tror jag hittat ett nytt beroende nu.. guess which one? :P
Nåja, det är nyttigare och mer kreativt än att spela dataspel och ni kan ju alltid låtsas som att ni har läst...
eller så inför jag läxförhör för att kolla hur ambitiösa ni är med att läsa..
det kanske skulle vara en idé, blivande lärare som man tydligen är. gaah
men ja.. får se om jag kommer palla med skolan, jag missade så mkt i Thailand så får läsa om massor nästa termin, och rektorn tyckte jag "skulle ta ledigt" resten av terminen.. så nu hoppas jag bara att jag kommer kunna läsa dubbelt nästa termin annars kommer csn att kissa på mig och jag kommer att vara fattig.
men men.. mer tid att blogga ett tag. muhahahaha

When you can't be with the one you love,
will you stay with the one who love you?

Edward Cullen.

Jag hittade något som jag tyckte var lite passande när jag studerade (oerhört ambitiöst) idag.

 

”Man har forskat i hur tankar kan påverka känslor och därmed beteenden, framför allt hur negativa eller orealistiska tankar kan skapa problem. Sålunda kan en person efter till exempel ett misslyckande tänka: ”jag är oduglig, jag kan inte göra någonting rätt” Om detta pågår under en längre tid, kommer dessa negativa tankar att påverka känslorna i depressiv riktning. Samtidigt kommer detta ofta att sänka ambitionsnivån varigenom chansen att vända nederlag till seger minska, något som i sin tur förstärker känslan av att vara värdelös.”

(Espen Jerlang – Utvecklingspsykologiska teorier 2008)

 

Det där är jag i ett nötskal, just de känslor som jag burit på under större delen av mitt liv. Och det känns bisarrt, för resten av kapitlet har jag väldigt svårt att relatera till, beteende psykologi – behavorism. Först kommer de med superbra tankar om att ALLT handlar om hur vi blir formade.. och mer eller mindre att vi skulle låta barnen växa upp på institioner för att inte bli förstörda av sina föräldrar.

 

”Det finns bara ett förnuftigt sätt att behandla barn. Behandla dem som vuxna.. Var alltid objektiv, vänlig men bestämd . Krama dem aldrig, kyss dem inte och låt dem aldrig sitta i knät. Om det är nödvändigt : kyss dem i pannan när ni säger god natt. Sträck fram handen till dem på morgonen.. Efter en veckas tid upptäcker man hur lätt det är att behandla barn objektivt och samtidigt vänligt. Man kommer att skämmas över hur vämjelikt och sentimentalt man hittills ha behandlat barn”

John B Watson – 1930

 

Där fick jag svaret! . Jag är alltså depressiv för att min mamma kramade mig och gav mig kärlek när jag växte upp?

Fast det kanske ligger något i det han säger, om min mamma inte hade älskat mig så hade jag inte blivit den jag är idag. Så om jag växt upp på det sättet så hade jag kanske blivit en iskall vuxen, målinriktad och redo att gå över lik för att få det jag vill? Lite lagom känslokall så jag sluppit bli deprimerad. Det är absolut en idé. Jag ska börja tillämpa den på mina katter för att se om de blir hårt arbetande individer totalt utan medkänsla.

 

tvåsamhet är vackert,
just nu saknar jag dig.



men mitt liv är ännu upp och ner

 

I onsdags så var jag på väg till en kompis som bor 30 mil bort, för att sedan ha några dagar i min skola som ligger i närheten. Jag älskar att köra bil, och jag kör vanligen 20-30 km / h för fort, ganska imponerande med tanke på att prinsessan – min bil – en Volkswagen Lupo diesel inte är stans snabbaste bil. När jag kör bil så sitter jag gärna och sjunger, och dagdrömmer eftersom jag då får vara ifred med mina tankar. Nu var jag i på väg till min kompis, i min vackra blå bil och jag var lite stressad eftersom jag spelat dataspel lite för länge på morgonen och kom iväg senare än förväntat. Någonstans mellan Södertälje och de södra förorterna så kör jag om en lastbil i 130 km/h samtidigt som jag sitter inne i mina fantasier om Robert Pattinsson. Plötsligt så känner jag hur bilen släpper, det är förvisso inget ovanligt, min lilla blå släpper ganska ofta och det är något man vänjer sig vid, man släpper gasen och det är lugnt igen. Jag brukar skämta om att hon bara behöver se en vattenpöl för att börja vattenplana. Denna gång så nöjde hon sig dock inte med att tappa fotfästet lite utan jag fick en rejäl sladd och hela bilen vobblade, jämsides med en långtradare. Jag hann inte tänka mycket, inte vad jag kan minnas nu iallafall, helt plötsligt så har jag noll kontroll över bilen som sladdar okontrollerat över alla de tre körfälten. Jag vet att jag har en lastbil någonstans bredvid eller bakom mig men jag ser ingenting, det enda jag egentligen ser är de andra trafikanternas bild av mig, hur det måste se ut med den lilla blå som lever sitt eget liv i blixthalkan. Jag lyckas iallafall undvika både vajerräcke och lastbil och både jag och prinsessan är hela på utsidan. Det ironiska i det hela är att min fantasi för dagen, var att jag skulle krocka med Robert Pattinsson, självklart skulle olyckan vara hans fel, och inte allvarlig. Nu krockade jag nästan, men ingen Robert Pattinsson stannade och tyckte synd om mig när jag satt panikslagen i min bil på väggrenen efter att vi väl lyckats stanna. Inte ens en sunkig lastbilschaufför stannade för att tycka synd om mig så jag antar att det inte var min dag den här gången.

 

Hela den här grejen med olyckan är dock att jag börjat fundera över ödet, jag tror inte på ödet, eller på gud men jag börjar ändå fundera. Är det här ett tecken från en övermakt att jag ska leva och sluta vara så nere som jag varit på sistone? Eller är det tvärtom? Att det inte är meningen att jag ska leva men min grymma bilkörning räddade mig från det? Egentligen vet jag ju att det helt enkelt var en kombination av lätt bil, hög fart och hal körbana men jag vill gärna tro att saker och ting faktiskt har ett syfte, att livet inte kan avslutas bara sådär. Ett misstag och sen är det över. Fast samtidigt, med tanke på de hastigheter jag brukar köra i så kanske det är 10 misstag så jag kanske har förbrukat mina chanser helt enkelt. Det är ändå ganska skrämmande hur skört livet är, nu gick det ju bra, det står Prinsessan vs Lastbil 1-0.

 

 

Jag heter Ea, jag är snart 26 år gammal men ser ut som 17 och har en mental mognad som troligen ligger någonstans i samma klass som en 14 åring. Det faktum att jag ser ut som en 17 åring är en ganska konkret sak, jag ser helt enkelt ut som att jag skulle kunna gå på skolan som jag faktiskt gör min utbildning på på, jag hade lika gärna kunnat vara en kompis till mina elever om man skulle se oss tillsammans på stan och inte deras blivande lärare.

 

Min mentala ålder är det dock desto svårare att peka på vad det är som gör mig så omogen. Jag har ju faktiskt eget boende, jag tar officiellt sätt hand om mitt eget liv utan mina föräldrar. (Inofficiellt så ringer jag till dem så fort något har hänt och gråter av mig och får lite uppmuntran) Jag har faktiskt varit förlovad (2 gånger), sambo (3 gånger) och gravid men just det faktum att jag har varit och inte ÄR kanske säger det mesta. Eller det faktum att jag ärligt talat inte klarar av att bo ensam. Kanske det är där mitt beroende av män kommer in, och jag är för gammal för att flytta hem till mamma och pappa igen... som jag flyttade ifrån sista gången för 3 år sen. Att skaffa en pojkvän som får flytta in i lägenheten löser problemet, om han dessutom lagar mat så löser det problem nummer 2 för jag har en förmåga att inte äta om inte någon annan lagar maten åt mig – vilket inte är så nyttigt när man väger 45 kg.

 

Det som framför allt gör mig så nära besläktad med en 14 åring är nog det faktum att jag ärligt talat är hemligt förälskad i Robert Pattinsson (Twilight). Det är min verklighetsflykt och den är ganska fungerande och får mig att må ganska bra. Iallafall om man bortser från de dagarna då jag drömt på natten att han har dumpat mig och jag således går runt hela dagen och är heart-broken. Sånna dagar brukar jag gå å lägga mig igen för att ”fixa drömmen” så den blir bra igen. Dagdrömmarna är lättare för de kan jag iallafall styra till att det blir ett lyckligt slut, eller ja, inget slut alls.

 

Samtidigt är jag lite rädd för mina drömmar för det kan komma en tid då jag mer eller mindre tror att drömmarna är sanna, jag har lyckats med det förut. Den gången var jag heart-broken efter Chrille som krossade mitt hjärta gång på gång, för att sen ge mig hopp igen. Jag blev istället kär i den italienska motogp föraren Valentino Rossi, jag var så inne i min drömvärld att jag faktiskt började ta körkort – så jag kunde köra ferrarin som han självklart skulle köpa åt mig. Min bubbla gick tyvärr sönder efter några månader och jag fick åka akut till psyk med sönderskurna ben efter att ha erkänt mitt självdestruktiva beteende för mina föräldrar. Då var jag 20, med samma beteende som en 14 åring. Nu är jag 26 och jag hoppas att jag kanske har blivit något år äldre mentalt sätt sen dess. Fast samtidigt så ledde det ju till något gott, jag tog ju faktiskt körkort.

 

Men nu är jag här, utan sambo i en 1:a med två katter och jag håller på att bli galen. Jag håller mig konstant sysselsatt för att jag inte ska inse att jag är ensam och patetisk. Jag intalar mig själv att jag älskar ensamheten och friheten att göra vad jag vill när jag vill men sanningen är att jag bara känner mig tom.

 

Jag har lovat mig själv att jag inte ska fly till första bästa famn för att slippa vara ensam men det är lättare sagt än gjort. För jag gillar män, framför allt så gillar jag att män gillar mig. Det är ganska egotrippat men jag gillar helt enkelt att känna mig älskad och omtyckt och det får mig att må bra. Tyvärr så är det ingen bra strategi för att hitta mannen i sitt liv då mina känslor för mannen ifråga sällan är starka nog för att hålla. Därav så bygger jag mina förhållanden på envishet istället, jag inbillar mig själv att det är bra, alla förhållanden har svackor och det här kan bli bra igen. Tills den dag då jag blir ´kär´ i någon annan, lämnar min pojkvän och blir tillsammans med den nya och historien upprepar sig på nytt. Den här gången är det dock annorlunda, jag har inte lämnat min sambo för att jag är kär i någon annan utan för att jag börjat se mitt eget beteende mönster och insett att det behöver ändras.

 

Men det jag har gjort är istället att gå till ett nytt beroende. Och nu har jag insett att jag är beroende av att vara beroende. Det kan låta konstigt men det är en smärtsam sanning. Jag pratar inte om fysiskt beroende, utan psykiskt beroende. Addiction kanske är ett bättre ord, jag är väldigt bra på att vara addicted, och när mitt beroende avtar så känner jag mig tom igen och kan inte se någon mening med livet.

 

Tyvärr så har jag inte den goda smaken att bli beroende av att träna, eller äta utan jag är bara beroende av helt meningslösa saker som dataspel eller tv serier, filmer. Jag kan se samma film varje dag i flera veckors tid. Mina dagar ser i stort sett likadana ut, jag vaknar, jag sitter 4 timmar och spelar dataspel och inser att det är försent för att äta frukost. Så då spelar jag 2 timmar till för att inse att jag kanske borde plugga lite, så jag pluggar halvhjärtat i en halvtimme innan jag fortsätter att spela dataspel. När klockan börjar bli framåt 21-22 så lägger jag mig och läser – om jag håller på med en bra bok. Senaste månaden, sen min sambo flyttade ut så har jag läst Twilight saga, och eftersom jag är så kär i Robert Pattinsson så ser jag hela hans ansikte som Edward Cullen hela tiden, och måste således kolla på Twilight filmen. Jag somnar vanligtvis inte förrän vid 02-03 för att jag ligger och dagdrömmer istället för att faktiskt försöka sova. Glömde jag att säga att jag är patetisk?